concreteart

Längs min vanliga tur viker sig vägen vertikalt vänster.
Mötet med de som lyfter blicken.
Tomheten när de passerat periferin.
Den lilla glädjen när man sparkar till en sten gång efter gång.
Syrsornas knastrande spel i dikets höga sly.
Daggens vackert gnistrande pärlor i gatlyktans sken.
Stjärnorna bakom molnen finns kvar fast man inte ser.
Vägen vänder nog till ett annat håll.
Vaksamt vandrar jag vidare.