concreteart

Längs min vanliga tur viker sig vägen vertikalt vänster.
Mötet med de som lyfter blicken.
Tomheten när de passerat periferin.
Den lilla glädjen när man sparkar till en sten gång efter gång.
Syrsornas knastrande spel i dikets höga sly.
Daggens vackert gnistrande pärlor i gatlyktans sken.
Stjärnorna bakom molnen finns kvar fast man inte ser.
Vägen vänder nog till ett annat håll.
Vaksamt vandrar jag vidare.

---

---

 

Håret som svänger i takt med hennes steg tar fokuset från mig ett slag

 

Ser hennes hår hur det svallar när hon går

 

Mina blickar dras till dess rörelse,

 

Dess böljande gång,

 

Dess gyllene röda lockar

 

Hennes blick när hon förstår att jag ser

 

Hennes knick med nacken som svar

 

Hon ler fast jag inte ser

 

 

 

---

 

---

---

Kan inte tiden bara rinna iväg och försvinna tills stunden är kommen
Och då helt plötsligt bara stanna och följa sinnets alla rörelser och nycker 

Bara kunna njuta av tillfället

Kan man bara inte ramla igenom en portal 

Eller in i en spiral som får tiden att böja sig för viljans kraft
Viljan att ta ödets väg och övervinna tidens förädiskt långsamma gång.  

---

---